Jag trodde inte jag skulle vara så lättpåverkad, men den här husrenoveringen tär faktiskt på psyket. Nu har vi hållit på sedan augusti (planeringen startade i och för sig redan i juni), och utöver att det bitvis är fysiskt slitsamt, så känns det även på det psykologiska planet.
Minsta motgång nu gör att man helt tappar sugen. Som problemet med klinkersen i köket t ex. Där åkte vi på en riktig deppknepp, och hade inte lust att fortsätta med någonting alls. Eller som när det saknas rent porslin eftersom det lilla vi använder i väntan på köket ligger i en balja i tvättstugan och väntar på handdisk. Då blir det lätt att man hoppar över middagen och tar en smörgås istället.
I en månad har vi levt utan fungerande kök och badrum, och i hallen har vi masonitskivor till golv. Värme finns bara i sovrummen och vardagsrummet, så det är ganska kallt i hall och kök på morgonen. Det hjälper inte till att hålla humöret uppe direkt... Vetskapen att det inte är slut på "eländet" än på ett tag, gör också att man ännu lättare hamnar i negativa tankebanor, och så är spiralen igång.
Samtidigt gör framgång stor skillnad, som när de sista tapetvåderna kom på plats i vardagsrummet. Genast kändes livet lättare att leva igen. Så om vi bara biter ihop lite till, är vi snart i mål. Vi har det mesta i materialväg, så det handlar egentligen "bara" om hårt arbete. Och tid att göra det också.
/Magnus
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hemarbete kan vara tungt.
Men, när det känns trögt, surt, segt, och man bara tycker att allt man gör är fel, ja, då brukar jag trösta mej med att "än är den siste idioten född".
Idag kan man ju alltid kolla in på Hedbergs blogg, också... ;-)
Håll ut, och minns nästa plattityd: "När det är som värst KAN det bara bli bättre!"
Nalle
Skicka en kommentar